Ensamresa till Iran – liftning, Tinder och ett 30-dagarsäktenskap

Sann kärlek låter ingenting stå i vägen. Den överskrider nationsgränser, diplomatiska motsättningar och cybertyranni för att förena två hjärtan. Detta är mer än bara poetiska känslor – det är en levande, påtaglig sanning som jag själv fick uppleva när jag bestämde mig för att resa till Iran tidigare i år. Då anade jag inte att att lifta runt i ”ondskans axelmakter” skulle vända upp och ner på hela min värld och förändra inte bara min backpackingresa över land, utan hela mitt liv.

Varför reste jag till Iran på egen hand?

Några av er kanske vet att jag just nu är ute på en treårig resa över land från Storbritannien mot Sydostasien, därifrån jag ska bygga en båt och segla till Papua Nya Guinea. Denna till synes slumpmässiga och kanske donquixotiska resa föddes under en berusad kväll i mina föräldrars gästrum i Brighton en höstnatt, beväpnad med inget annat än ett huvud fullt av drömmar och en jävligt stor världskarta (och spriten förstås).

Resan började i Europa och gick in i Asien via turkiska Kurdistan, och en av de saker jag såg mest fram emot var att besöka Iran – efterföljaren till det forntida persiska riket som blivit en så kallad ”skurkstat” och västvärldens gissel. Men det fanns ett problem…

Varning: Det är jävligt svårt att få visum till Iran

På grund av Irans spända relation med västvärlden är det inte direkt lätt att ta sig in i landet. Mitt hemland Storbritannien har infört hårda sanktioner mot Iran, och Iran har i sin tur svarat genom att göra det mycket svårt för personer med brittiskt pass att resa in och röra sig obehindrat inom landets gränser. Lyckligtvis fanns det en lösning.

Det uppskattas ofta att omkring hälften av Storbritanniens befolkning har irländskt påbrå, och jag är en av dem. Följaktligen har jag rätt att skaffa ett irländskt pass som jag kan inneha utöver mitt brittiska pass; snacka om två pass för dubbelt så mycket resande, va?!

Irländska medborgare har lättare att resa till Iran (eftersom Irland klokt nog väljer att inte lägga sig i politiska angelägenheter i Mellanöstern…), så genom att återupptäcka mina rötter, utveckla en förkärlek för Guinness och skaffa ett irländskt pass visste jag att jag kunde ta mig in i Iran på mina egna villkor.

Att uppfylla en livslång dröm om att backpacka i Iran

Jag tog mig in i Iran från Georgien genom att lifta till Tabriz, och mina första intryck var blandade när en välmenande busschaufför ”hjälpsamt” rådde mig att hålla tyst hela tiden jag var i Iran, eftersom folk tydligen skulle lyncha mig om de misstänkte att jag var västerlänning. Lyckligtvis upptäckte jag snart att inget kunde vara längre från sanningen och att iranierna var nyfikna, gästvänliga och glada över att utlänningar ville komma och se deras vackra land trots de internationella spänningarna.

Även om lokalbefolkningen verkligen var mycket vänlig saknades ändå något, och efter några dagars ensamresande insåg jag att jag behövde en speciell sorts vän. Iran är dock en islamisk teokrati, så det finns inte direkt något livligt uteliv där man kan träffa folk. Dessutom är det 2016 – varför besvära sig med att gå ut och prata med folk när man kan söka efter en partner från säkerheten i sin smartphone? Naturligtvis vände jag mig till Tinder…

Tidigare hade jag lekt med appen vid några tillfällen i Brighton (utan framgång) och i Berlin (med större framgång), så jag bestämde mig för att prova den i Teheran. Men som med så mycket annat, är Tinder förbjudet i Iran på grund av regimens rädsla för att det ska fördärva landets ungdomar (och med tanke på de Tinder-beroende ungdomarna i Storbritannien kanske ayatollan har en poäng), men där det finns en vilja finns det en väg, och den här Willen var fanimej fast besluten att hitta en väg.

Tinder i Iran & en underbar sak som kallas VPN

Ett VPN är ett program som vem som helst kan installera på i stort sett vilken enhet som helst och som ger användaren en ny IP-adress genom att på ett smart sätt hoppa runt med sin plats över hela världen. VPN används vanligtvis av cyberbrottslingar, onlinespelare och professionella troll… liksom digitala nomader som jag, som behöver Facebook och liknande för att driva sina bloggar. På grund av förbudet fanns det inte direkt någon enorm mängd Tinder-användare, och jag verkade ha swipat igenom varenda sista Tinderella i Teheran på bara några minuter. Lyckligtvis kompenserade Tinder i Teheran det som saknades i kvantitet med kvalitet, vilket bekräftades när jag stötte på Esme: en persisk prinsessa med olivfärgad hy och en liten strimma blått hår som tittade fram under hennes hijab.

Jag skickade ett meddelande till Esme och hoppades på det bästa, och blev glad när hon svarade på perfekt engelska. Vi kom bra överens och bestämde oss för att träffas för en kaffe i centrala Teheran. När vi träffades blev det omedelbart uppenbart att Esme inte var någon typisk persisk tjej. Kanske var det något med att vi båda var cyberrebeller som kringgick övervakningssystemet som stärkte vår gemenskap, men oavsett orsaken pratade vi hela eftermiddagen och sedan kvällen om våra respektive kulturer, våra förhoppningar och våra drömmar.

Medan de flesta första dejter kanske slutar med en besvärad puss på läpparna och vaga planer på att ringa varandra om några dagar, var den här annorlunda. Några dagar senare stod jag vid vägkanten med Esme… och förberedde mig för en månad av liftande runt om i Iran.

En månad av äktenskap i Iran

Det fanns dock ytterligare ett hinder att övervinna… En annan egenhet hos Irans konservativa teokratiska regim är att ogifta par som reser tillsammans väcker uppmärksamhet och till och med riskerar att dra på sig den religiösa polisens vrede. Vi skulle i alla fall säkert få svårt att få tag på ett rum tillsammans. Lyckligtvis hade Esme en listig plan;

”Vi kan gifta oss.”

Äktenskap! Jag gillade Esme, men allvarligt talat? Jag hade ju knappt träffat henne!

”Det är okej, det är bara ett tillfälligt äktenskap. Sådana är tillåtna enligt islamisk lag och det upphör att gälla om en månad när du lämnar Iran.”

Jag var övertygad… på sätt och vis. Nästa dag tillbringade vi med att springa runt i Teheran för att försöka hitta en liberal mullah som skulle acceptera att min plötsliga konvertering till islam var ett äkta kall från tron och inte bara något hädiskt trick för att rymma med en vacker flicka. En samarbetsvillig mullah och 30 dollar senare var vi gifta – åtminstone för en stund.

Några dagar senare gav vi oss av, med ryggsäckarna i händerna, för att tillsammans utforska Iran. Under de följande veckorna upplevde vi den magnifika Shiraz-regionen, den fantastiska, regnbågsfärgade vulkanön Hormuz (bilden nedan) och hamnade till och med på Irans underjordiska festscen.

Jag lämnade mitt hjärta i Iran

När det var dags att lämna Iran tog jag ett kärleksfullt farväl av Esme och begav mig mot Pakistan, vilket innebar att vårt äktenskap upphörde. Men jag kunde helt enkelt inte glömma min persiska hippieprinsessa och vi höll regelbunden kontakt. Jag ordnade snart så att jag skulle träffa Esme i Indien om en månad, när mina äventyr i Pakistan var avslutade.

Resten är, som man brukar säga, nu också Hatton-historia. Jag och Esme träffades i Indien, körde en mångfärgad tuk-tuk tvärs över subkontinenten, åkte tillbaka till Pakistan ett tag och återvände sedan till Iran, där jag träffade hennes familj och vi hade ett andra, mer permanent, bröllop. Jag ska inte återvända till England på ett tag, men när jag väl gör det ser jag verkligen fram emot att Esme ska träffa mina föräldrar. Jag antar att vi förmodligen kommer att behöva ha ett tredje bröllop, och naturligtvis min enorma irländska släkt, som jag har att tacka för mitt irländska medborgarskap och därmed denna underbara förändring i mitt liv, vara där och se på när jag gifter mig med en persisk prinsessa från Absurdistan… Det kommer att bli en riktig fest.

Funderar du på att resa ensam i Iran men har tvivel? Här är några vanliga frågor, men kort sagt: lyssna inte på media, åk och se själv!

Är det säkert att resa till Iran?

Absolut. Trots sitt dåliga rykte på den internationella politiska arenan är Iran/Teheran en otroligt säker plats för ensamresenärer. Det iranska folket är vänligt och gästvänligt, och den strikta rättsstaten garanterar ännu mer fred, lugn och ordning än de flesta västländer. Iran är betydligt säkrare än London, det är helt säkert.

Kan amerikaner resa till Iran?

De senaste åren har situationen varit sådan att amerikaner (liksom britter) kan besöka Iran som en del av en organiserad, statligt godkänd resegrupp och måste ha en guide med sig hela tiden. Men efter USA:s reseförbud mot iranier verkar det troligt att Iran kan komma att svara med samma mynt. Kontakta din ambassad för aktuell information.

Vad är det bästa man kan göra i Iran?

Iran har otaliga sevärdheter, och du kommer utan tvekan att förlänga din resa! En månad är en lagom lång tid för att backpacka runt i Iran på egen hand, och du bör hinna se de flesta av landets viktigaste sevärdheter under den tiden. Chansen är stor att din resa börjar i Teheran, som är en fantastisk plats att tillbringa några dagar på. De antika ruinerna i Persepolis är landets främsta sevärdhet, även om Kandovan – Irans svar på Kappadokien – enligt min mening är minst lika bra. Irans näst största stad, Shiraz, är hem för den fantastiska moskén Masjad-e Nasir-al-Molk, och den magiska, regnbågsfärgade ön Hormuz är kanske det ställe på jorden som ligger närmast himlen!

Om författaren
Will Hatton är för närvarande ute på ett treårigt soloäventyr från Storbritannien till Papua Nya Guinea. Följ med på The Broke Backpacker.